Draken kommer

Av Victor Svedberg

(In English below)

Detalj från Dragon Flying over Mount Fuji av Hokusai. Bredvid sin signatur har Hokusai skrivit, "Från Manjis pensel, en gammal man på nittio år, född i drakåret 1760, på drakdagen i den första månaden, 1849."

Nu när vi har äntrat 2024, drakens år, skulle vi göra klokt i att komma ihåg historien om Sekkō. Han var en man som älskade drakar. Målningar, figurer, prydnadsföremål — hela hans hus var fyllt med drakar av olika slag. En dag råkade en riktig drake höra talas om Sekkō och tänkte att eftersom han älskade drakar så mycket, skulle han säkert bli glad över att träffa en riktig drake. Men när draken stack in huvudet genom fönstret i Sekkōs rum dog Sekkō omedelbart av skräck!

I den här berättelsen representerar draken verkligheten, Sekkō symboliserar tendensen att föredra imitation framför den äkta varan. Traditionellt är budskapet i den här berättelsen att inte klänga sig fast vid teoretisk zen-praktik och kapitulera när möjligheten till verklig praktik visar sig, som i närvaron av lidande eller missnöje. Detta är en mycket viktig lärdom, men vi bör även tänka på den andra draken som står vid vår tröskel.

Så länge jag kan minnas har populärmedia skildrat fitkiva scenarier om apokalypsen eller en postapokalyptisk värld. Filmer och litteratur som skildrar jordens undergång, orsakat av kärnvapenkrig eller enorma asteroider som rasar ner mot jorden (ofta precis över Vita huset av någon anledning). Eller filmer om vad som händer efteråt – postapokalypsen. En dystopisk framtid styrd av auktoritära megaföretag, i en neonupplyst värld där solen inte längre skiner.

Filmen Johnny Mnemonic från 1995, baserad på en roman av William Gibson som välkände myntade termen "Cyberspace". Ironiskt nog var den dystopiska framtiden ett sätt för Gibson att kritisera nutidens problem.

I skrivande stund, 2024, är det tydligare än någonsin att vi inte längre kan fly från draken. Draken av krig, folkmord, svält och en total klimatkollaps. Draken av nyliberala teknikföretag som kurerar informationsflödet, övervakar och kontrollerar hur vi interagerar och kommunicerar. Filmerna från min barndom gav inga riktiga lärdomar, vi gjorde som Sekkō och levde i imitation och fantasi. Idén om apokalypsen fungerar som en scen för vårt ego att uppträda på, där vi får spela ut fantasin om råbalkad individualism på bekostnad av gemenskap och samexistens. Men nu när draken ser oss i vitögat blir vi paralyserade av skräck.

Draken är dock ingen ond styggelse som spontant drabbar oss som oskyldiga människor. Draken representerar det vi vet är sant men inte vill möta. Det vi helst håller på säkert avstånd trots att vi vet att det kommer. Den skrämmande insikten av att verkligen förstå orsak och verkan.

En sann bodhisattva lever sida vid sida med drakarna, för det finns ingen separation mellan oss och dem. Illusionen av separation fungerar på samma sätt på individnivå som den gör i hela den mänskliga civilisationen. Det mänskliga projektet är ett uttryck för de kollektiva uppfattningar vi bär med oss. Det är därför de buddhistiska lärorna är lika tillämpliga på dig, som din familj som grupp, som staden du bor i och i slutändan mänskligheten som art.

Soto Zen-läraren Domyo Burk vid en civil olydnadsaktion 2020.

Men att möta draken är svårt. Kanske är det därför vissa människor inom teknikvärlden hellre fokuserar på det existentiella hotet från AI. Idén om en framtida "ond" AI är en slags teknokratisk våt dröm, eftersom det är ett coolt sci-fi-hot som bara kan lösas via kapital och mer och bättre teknik. Ett praktiskt sätt att hålla den nyliberala kapitalismen intakt. Det är också ett praktiskt sätt att skjuta bort de o-coola men mycket mer akuta och verkliga existentiella hoten, som klimatkrisen och faktiska pågående konflikter som skördar tusentals oskyldiga liv.

En gång i tiden var den naturliga världens kollaps och idén om en högteknologisk dystopi också ett coolt sci-fi-hot som man bekvämt kunde reflektera över som underhållning, eftersom det förmodligen var så långt borta i framtiden att vi alla ändå skulle vara döda då. Men så är det helt enkelt inte längre. Och den sortens oskickliga tänkande har satt oss alla i en mycket svår situation.

Jag skulle gissa att de flesta barn och tonåringar på jorden kan föreställa sig en lång rad olika domedagsscenarier, från zombieapokalypser till dödliga virus, onda robotar och invaderande utomjordingar – eftersom vi har bombarderats med den här typen av media i mer än 70 år. Men tyvärr är det inte så många unga som kan föreställa sig en framtid när allt inte går åt helvete. Vad säger detta om sannolikheten att framtida generationer med hjälp av fantasi och uppfinningsrikedom kan ta itu med de problem som jorden står inför?

Bodhisattva-löftet avläggs för att hjälpa alla levande varelser - inklusive de i framtiden. I mötet med den stora krisen kommer vi att behöva leta efter alternativ till befintliga principer, regler och system. När detta händer måste vi ha alternativ som är medkännande. Vad vi gör här och nu påverkar vilka alternativ kommande generationer kommer ha att välja mellan.

Vi får inte bli passiva och tro att allt är dömt, så varför bry sig. Vi måste lära oss av berättelsen om Sekkō. Vi måste möta draken, för den är här och den är vi. I Opening the Hand of Thought skriver Kosho Uchiyama "När du möter en riktig "drake" bör du fyllas av glädje och beslutsamhet inför att brottas med den." — Vi måste fördjupa vår praktik och utvidga den utanför oss själva. Förmågan att föreställa sig en framtid i harmoni och balans är absolut nödvändig om vi någonsin ska ha en chans att uppnå den. 

Vi måste fråga; När har det någonsin funnits en bättre tid att följa vägen än nu, i detta ögonblick, omgivna av stor osäkerhet?

When fear seems overwhelming ​I vow with all beings to walk through this ancient valley breathing Mu right to the end. Robert Aitken - The Dragon Who Never Sleeps: Verses for Zen Buddhist Practice

The Dragon Cometh

Detail from Dragon Flying over Mount Fuji, by Hokusai. Next to his signature, Hokusai also has written, “From the brush of Manji, old man of ninety born in the dragon year, 1760, on the dragon day of the first month, 1849.”

Now that we’ve entered 2024, the year of the Dragon, we would be wise to remember the story of Sekkō. He was a man who loved dragons. Paintings, figurines, ornaments — his whole house was filled with dragons in various forms. One day a real dragon happened to hear about Sekkō and figured that since he loved dragons so much, surely he would be delighted to meet a real one. But when the dragon stuck his head through the window of Sekkō’s room, Sekkō died of fright on the spot!

In this story the dragon represents reality, Sekkō symbolizes preferring imitation to the real thing. Traditionally, the message of this story is not to cling to theoretical Zen practice and run away when the opportunity of real practice presents itself, such as in the presence of suffering or dissatisfaction. This is a very important lesson, but maybe we should also consider the other dragon that is standing at our doorstep.

For as long as I can remember, popular media has depicted imaginary scenarios of the apocalypse or of a post-apocalyptic world. Films and literature depicting the end of the world, caused by nuclear war or huge asteroids plummeting toward Earth (often right over the White House for some reason). Or films about what happens afterwards - the post-apocalypse. A dystopian future ruled by authoritarian mega-corporations, in a neon-lit world of skyscrapers where the sun no longer shines.

The 1995 movie Johnny Mnemonic, based on a novel by William Gibson who famously coined the term “Cyberspace”. Ironically, the dystopian future was a way for Gibson to criticize the problems of the present.

At this moment, in 2024, it is more clear than ever that we can no longer run from the dragon. The dragon of war, genocide, famine and complete climate collapse. The dragon of neoliberal tech companies curating the flow of information, monitoring and controlling how we interact and communicate. The disaster movies of my childhood did not provide any real lessons, we did like Sekkō and dwelled in imitation and imagination. The idea of the apocalypse serves as a stage for our ego and selfishness, where we get to play out the fantasy of rugged individualism over community and interbeing. Now that the actual dragon is looking us dead in the eye, we shake in terror.

However, the dragon is not an evil abomination that befalls us as innocent people. The dragon represents what we know to be true but don't want to face. What we prefer to keep at a safe distance even though we know it's coming. The terrifying reality of truly understanding cause and effect.

A true bodhisattva lives side by side with the dragons, for there is no separation between us and them. The illusion of separation operates in the same way at the individual level as it does throughout human civilization. The human project is an expression of the collective perceptions we carry with us. This is why the Buddhist teachings are equally applicable to you, as your family as a group, as the city you live in and ultimately humanity as a species.

Soto Zen teacher Domyo Burk at a nonviolent civil disobedience action in 2020.

But facing the dragon is hard. Maybe thats why certain people within the world of tech would rather focus on the existential threat of AI. The idea of a future "evil" AI is a kind of technocratic wet dream, because it's a cool sci-fi threat that can only be solved via capital and more and better technology. A practical way to keep neoliberal capitalism intact. It's also a practical way to push away the uncool but far more urgent and real existential threats, like the climate crisis and actual ongoing conflicts that claim thousands of innocent lives.

Once upon a time, the collapse of the natural world and the idea of a high tech dystopia were also a cool sci-fi threat that you could comfortably reflect on as entertainment, since it was probably so far away in the future we would all be dead before then anyway. But that is simply not the case anymore. And that kind of unskillful thinking has put us all in a very difficult position.

I would guess that most children and teenagers on Earth can imagine a wide range of different doomsday scenarios, from zombie apocalypses to deadly viruses, evil robots and invading aliens - because we have been bombarded with this type of media for more than 70 years. But sadly, not as many young people can imagine a future when everything doesn't go to hell. What does this say about the likelihood that future generations can, with the help of imagination and inventiveness, deal with the problems facing the earth?

The bodhisattva vow is taken in order to help all sentient beings - including those of the future. In the face of great crisis, we will have to look for alternatives to existing policies, rules and systems. When this happens, we need to have options that are compassionate. what we do here and now affects what alternatives future generations will find they have to choose between.

We must learn from the story of Sekkō. We must face the dragon, because it is here, and it is us. In Opening the Hand of Thought, Kosho Uchiyama writes “When you meet a real “dragon” you should be filled with joy and resolve to wrestle with it.” — We must deepen our practice and extend it outside ourselves. The ability to imagine a future in harmony and balance is absolutely necessary if we are ever to have a chance of achieving it.

We must ask; When has there ever been a better time to follow the path than now, in this moment, in the midst of great uncertainty?

When fear seems overwhelming ​I vow with all beings to walk through this ancient valley breathing Mu right to the end. Robert Aitken - The Dragon Who Never Sleeps: Verses for Zen Buddhist Practice