av Josephine Norrbo (in English below)
En vän till mig som är präst i svenska kyrkan sa en gång att han ser klostret som den kristna världens härd; en intensivt brinnande mittpunkt som sprider sin värme ut i världen och som alla gynnas av. En härd är en enkel eldstad och ordet härd används ofta som ett symboliskt uttryck, ’hemmets härd’, för att beskriva en central punkt. Jag tror att min vän prästen menade att platser där människor får möjlighet att stanna upp och fördjupa sig på något sätt gynnar alla, även de som inte har möjlighet att vara där. Kanske kan man även se Sanghan, den buddhistiska gemenskapen, som en härd; ett varmt bultande hjärta i mitten
av det Buddhistiska livet.
Dogen lär ha sagt ”De som ser det världsliga livet som ett hinder för Dharma ser ingen Dharma i vardagliga handlingar; de har ännu inte upptäckt att det inte finns några vardagliga handlingar utanför Dharma.” I dessa rader gömmer sig insikten om att det inte finns någon separation mellan det vi ofta kallar ’praktik’ och det vi kallar ’livet’. Denna insikt har jag ofta återvänt till de senaste två åren, sedan min dotter kom in i mitt liv. Jag har inte längre tid eller ork att sätta mig varje morgon och meditera eller möjlighet att åka på långa retreater. Varje gång jag rullar ut min yogamatta hemma kommer min dotter sättande, spänner ögonen i mig och säger ”inte yoga!”.
Det gör det såklart mycket svårare att få till det där vi brukar kalla ’praktik’. Då har jag återvänt till Dogens ord; allt är praktik!
Det är givetvis sant det Dogen säger. Små barn, sjukdom, kärlek, bråk, lönearbete, sortera sopor, se på tv – allt är Dharma, allt är praktik, allt är liv – det finns inget annat. Men utan ’praktik’, dvs formell praktik i form av meditation, Sangha, ritual, retreat (eller vad vi nu väljer att göra) blir den där mer allomfattande praktiken (relationer, sjukdom, arbete etc.) kanske allt för svår.
Sedan jag lämnade en stabil Sangha, nu för snart fem år sedan, har jag haft en känsla av att behöva hålla min ’praktik’ uppe på egen hand. Det har stundvis känts som att gå en lång, blåsig fjällvandring på egen hand. Allt måste man fixa själv! Matsäck, bära packningen, hitta en tältplats, hålla modet uppe och ta beslut om vägval. Det blir, i längden, lite tungt och lite tråkigt. Det är då Sanghans värde blir tydlig – Sanghan som en härd att samlas vid, att vila på och som en påminnelse om jag inte är ensam.
I januari 2024 startade jag en meditationsgrupp i Malmö i Svalornas Sanghas regi. Min intention var att det skulle vara så prestationsfritt som möjligt, ingen marknadslogik inblandad, inga tvång, inga förväntningar. Den som dyker upp dyker upp och så sitter vi i tystnad tillsammans. Det visade sig att det var många fler i Malmö som längtade efter samma sak som jag; en härd att samlas kring, en härd att gemensamt sitta vid och värma sig. Sanghan i Malmö har fortsatt att träffas, vissa kommer ofta andra kommer ibland och det är helt som det ska vara. Vi har startat en bokcirkel för att få möjlighet att diskutera och vi har hittat en ny, lite mysigare, lokal. Vi vet inte hur vår lilla grupp kommer utvecklas,
men så länge det finns möjlighet att träffas och sitta tillsammans håller vi härden brinnande, för oss själva, för varandra och för världen. För mig gör Sanghan att det är enklare att komma ihåg att sitta på min kudde hemma, vilket gör det enklare att se att Dogen har rätt – allt är praktik - eller kanske ännu mer korrekt; all praktik är liv och varken livet eller praktiken skapar vi på egen hand.
Sangha as hearth
by Josephine Norrbo
A friend of mine who is a priest in the Church of Sweden once said that he sees the monastery as the Christian world hearth; an intensely burning center that spreads its heat out into the world and from which everyone benefits. A hearth is a simple fireplace and the word hearth is often used as a symbolic expression, 'the hearth of the home', to describe a central point. I think my friend the priest meant that places where people get the opportunity to stopping and immersing yourself in some way benefits everyone, even those who cannot be there. Perhaps one can also see the Sanghan, the Buddhist community, as a hearth; a warm beating heart in the middle of the Buddhist life.
Dogen is said to have said "Those who see worldly life as an obstacle to Dharma see no Dharma in it." everyday actions; they have not yet discovered that there are no mundane actions outside Dharma.” In these lines hides the realization that there is no separation between what we often call 'practice' and what we call 'life'. This realization I have often returned to in the last two years, since my daughter came into my life. I no longer have the time or energy to sit down every morning and meditate or possibility to go on long retreats. Every time I roll out my yoga mat at home, my daughter comes sitting, narrows his eyes at me and says "Not yoga!".
It is of course true what Dogen says. Small children, illness, love, quarrels, wage labor, sorting garbage, watching television - all is Dharma, all is practice, all is life - there is nothing else. But without 'practice', i.e. formal practice in the form of meditation, Sangha, ritual, retreat (or whatever we choose to do), that more all-encompassing practice (relationships, illness, work, etc.) may be all too difficult.
Since I left a stable Sangha, now almost five years ago, I have had the feeling of having to maintain my 'practice' on my own. At times it has felt like going on a long, windy mountain hike on your own. You have to fix everything yourself! Lunch bag, carry the pack, find a tent site, keep the courage up and make a decision about the route. It will, in the long run, be a bit heavy and a bit boring. This is when the value of the Sanghan becomes clear – the Sanghan as a hearth to gather around, to rest on and as a reminder that I am not alone.
In January 2024, I started a meditation group in Malmö under the auspices of Svalornas Sangha. My intention was that it would be as performance-free as possible, no market logic involved, no coercion, no expectations. Whoever shows up shows up and we sit in silence together. It turned out that there were many more people in Malmö who longed for the same thing as me; a hearth to gather around, a hearth to sit and warm together. The Sanghan in Malmö has continued to meet, some come often others come occasionally and that is completely as it should be. We have started a book circle to have the opportunity to discuss and we have found a new, slightly cozier, room. We don't know how our little group will develop, but as long as there is an opportunity to meet and sit together, we keep the hearth burning, for ourselves, for each other and for the world. For me, Sanghan makes it easier to remember to sit on my pillow at home, which makes it easier to see that Dogen is right - it's all practice - or maybe even more correct; all practice is life and we create neither life nor practice on our own.