top of page

21 objekt hittat för ""

  • Att restaurera en äng - en bodhisattvas praktik

    av Pake Daigen Hall (in English below) En bodhisattvas praktik är att minska lidandet för alla varelser. Världen brinner och ibland kan det kännas hopplöst och övermäktigt att ta sig an något eftersom det är så stort, så mycket. Inom engagerad buddhism så tänker vi inte att det bara görs i vår formella buddhistiska praktik (meditation, ceremonier och studier), utan att vår formella buddhistiska praktik också tar sig uttryck i ett aktivt handlande i den här världen. Backsipporna trivs på ängen i Ramnared Något vi i Svalornas sangha har börjat med är att minska lidandet för insekter och blommor, som i sin tur spelar roll för fåglar och och våra odlade grödor då vi är beroende av insekter för pollinering. Så på många vis är insekterna och vi människor Ett. För insekterna och den biologiska mångfalden kan vi enkelt börja göra skillnad precis där vi bor och verkar genom att skapa eller restaurera ängsmark. Under tusentals år har först de stora betande gräsätarna och sedan också människan skapat ett landskap med öppna ytor där många blommor fått en möjlighet att leva. Dessa blommor har i sin tur gett insekter en möjlighet att leva. Många fjärilar och insekter är beroende av specifika växter för att överleva och just dessa växter har det tufft i vårt moderna landskap. Vår önskan om effektivitet och ökat materiellt välstånd har lett till övergödda marker och allt mindre betesmark och ängsmark. När konstgödsel slog igenom under tidigt 1900-tal så började vi omedvetet fördärva livsmiljöerna för insekter, fjärilar, bin, humlor och mängder av blommor. Emil V Jensen skriver i den fantastiska boken Rävbacken att det finns 1% äng kvar jämfört med för 150 år sedan. Detta, tillsammans med mycket, får konsekvenser. En studie i Tyskland mellan 1989 och 2006 visar att det skett en minskning med 75% av antalet insekter. Alla kan restaurera eller skapa äng. Det vi behöver är en bit mark. Kanske är det en vägkant vi tar oss an, eller en bit av gräsmattan på egna tomten eller i bostadsrättsföreningen eller vid hyreshuset där vi bor. I Ramnared där jag bor har vi hakat på Naturskyddsföreningens projekt Världens längsta blomsteräng för våra vägkanter. En dag i somras kom biologer från Vägverket förbi och inventerade och vill göra det här området till artrik vägkant med särskild skötselplan! Och nu i veckan kom beskedet. Vägkanterna genom Ramnareds by har blivit klassade som artrik vägkant! Det ger resultat. Dessutom har vi arbetat med en gammal hage i 12 år och i år börjat ta hand om två ängar till. Vi har också börjat skapa en äng på Valinge Retreatgård på en bit mark som är invaderad av den invasiva arten blomsterlupin som kväver mångfalden. Dags för slåtter med Nordic orv och knackelie För att börja ta hand om en äng så behöver vi röja bort sly och en del vedartade växter. På våren luntar vi fjolårsgräset och fagar markerna. Det innebär att vi eldar bort fjolårsgräs och räfsar bort och städar undan grenar och pinnar som fallit ner. Är det en bit mark som är näringsrik så kan den sedan behöva slås med lie två till tre gånger per säsong i början om man snabbare vill se resultat. Detta för att utarma marken en del och ge mer lågväxande arter en chans att gå i blom. Är det en mindre näringsrik mark, eller om man helt enkelt inte hinner, så räcker det med att slå området en gång per år. När det är slaget är det viktigt att föra bort växtmaterialet så att vi tar bort näring från ängen. Det är just i de mindre näringsrika markerna som artrikedomen blir stor. Höet kan antingen användas som foder åt djur eller komposteras och bli bra såjord nästa år, eller användas som täckmaterial på odlingar. Om du hellre börjar skapa äng på en existerande gräsmatta, så kan det vara bra att gräva bort grässvålen på vissa områden och så in ängsfröer. Köp inte vilka fröer som helst, då många blandningar är dels utan många ängsväxter och dels kommer från andra områden. Pratensis är ett företag som specialiserar sig på ängsfröer från Sverige, så kolla in deras blandningar. Ett mindre arbetsamt alternativ, som kanske inte blir lika spännande och vackert, är att bara låta en del av gräsmattan få växa och se vad som kommer. Slå det sedan en eller två gånger per säsong med lie  och för bort gräset. Det är inte bara spännande att se vilka blommor som dyker upp eller vilka humlor och andra insekter kommer på besök, utan det är också skönt att slippa klippa hela den ganska tråkiga gräsmattan. En fantastiskt rolig sak med att restaurera eller skapa äng är att det ger resultat ganska snart. Plötsligt så kommer nya blommor upp, plötsligt ser man nya fjärilar eller andra insekter som surrar runt. Och efter det börjar det dyka upp fåglar som är beroende av insekterna. Tillsammans gör vi skillnad när vi agerar precis där vi står. Vänta inte, börja redan i vår! Vill du lära dig mer så har vi liekurs med Slåttergubben i Ramnared 2 augusti 2025! Nedan ett par lästips och Instagramkonton som inspirerar till ängshävd och lieslåtter! Slåtterblomma på äng utanför Ulricehamn Naturskyddskföreningen - Världenslängsta blomsteräng Naturskyddsföreningen Kommunutmaningen Världens längsta blomsteräng Böcker: Rävbacken , Emil V Jensen Liehandboken , Rune Stenholm Jakobsen Instagram: Slattergille_till_slattergille (Jens Ramnebros konto som handlar om ängarna, lieslåtter och biologisk mångfald här i Ramnared) Vetenskapspedagogen (Emil V Nilsson, författare till Rävbacken, tidigare redaktör för Svensk Botanisk Tidsskrift) Slattergubbenekologisk (Janne Westers företag som bland annat håller fantastiskt bra liekurser och säljer orv och lieblad av god kvalité) Swedishscythemafia (Pantersnigeln Äng & Trädgård som drivs av kunniga Jenny från Ubbhult. Kurser, föreläsningar, redskap osv) Hagensnaturvard (biologen Sofia Hagsand som guidar kring ängsmark/ängsskötsel) Restoring a meadow - the practice of a bodhisattva by Pake Daigen Hall A bodhisattva's practice is to reduce the suffering of all beings. The world is on fire and sometimes it can feel hopeless and overwhelming to take on something because it is so big, so much. In engaged Buddhism, we do not think that it is only done in our formal Buddhist practice (meditation, ceremonies and studies), but that our formal Buddhist practice also expresses itself in active action in this world. Something we in Svalornas sangha have started with is to reduce the suffering of insects and flowers, which in turn plays a role for birds and our cultivated crops as we depend on insects for pollination. So in many ways the insects and us humans are One. For insects and biodiversity, we can easily start making a difference right where we live and work by creating or restoring grassland/meadows. For thousands of years, first the large grazing herbivores and then also humans have created a landscape with open spaces where many flowers have been given the opportunity to live. These flowers, in turn, have given insects an opportunity to live. Many butterflies and insects depend on specific plants to survive and these plants in particular have a tough time in our modern landscape. Our desire for efficiency and increased material prosperity has led to over-fertilized land and less and less pasture and meadow land. When artificial fertilizers took hold in the early 20th century, we unknowingly began to destroy the habitats of insects, butterflies, bees, bumblebees and multitudes of flowers. Emil V Jensen writes in the fantastic book Rävbacken that there is 1% meadow left compared to 150 years ago. This, along with much, has consequences. A study in Germany between 1989 and 2006 shows that there was a 75% reduction in the number of insects. Anyone can restore or create a meadow. What we need is a piece of land. Maybe it's a roadside we take on, or a piece of the lawn on our own property or in the condominium association or by the apartment building where we live. In Ramnared, where I live, we have hooked on the Nature Conservation Society's project The world's longest flower meadow for our roadsides. One day last summer, biologists from the Swedish Road Administration came by and took inventory and want to make this area a species-rich roadside with a special management plan! And this week the news came. The roadsides through Ramnared's village have been classified as species-rich roadsides! It gives results. In addition, we have worked with an old paddock for 12 years and this year started to take care of two more meadows. We have also started to create a meadow at Valinge Retreatgård on a piece of land that is invaded by the invasive species flower lupine which is suffocating the diversity. To start taking care of a meadow, we need to clear away old grass/plants from last y ear and some woody plants. In the spring, we weed last year's grass and weed the fields. This means that we burn away last year's grass and rake away and clean away branches and sticks that have fallen down. If it is a piece of land that is rich in nutrients, it may then need to be hit with a scythe two to three times per season at the beginning if you want to see results faster. This is to deplete the soil somewhat and give more low-growing species a chance to bloom. If it is a less nutritious soil, or if you simply don't have time, it is enough to mow the area once a year. When that happens, it is important to remove the plant material so that we remove nutrients from the meadow. It is precisely in the less nutritious soils that species richness is greatest. The hay can either be used as fodder for animals or composted and become good soil for sowing next year, or used as cover material on plantations. If you'd rather start creating a meadow on an existing lawn, it may be a good idea to dig up the turf in certain areas and sow meadow seeds. Do not buy just any seeds, as many mixtures are partly without many meadow plants and partly come from other areas. Pratensis is a company that specializes in meadow seeds from Sweden, so check out their blends. A less laborious alternative, which may not be as exciting and beautiful, is to just let part of the lawn grow and see what happens. Then hit it once or twice a season with a scythe  and remove the grass. It is not only exciting to see which flowers appear or which bumblebees and other insects come to visit, but it is also nice not to have to mow the whole rather boring lawn. A great fun thing about restoring or creating a meadow is that it pays off pretty quickly. Suddenly new flowers appear, suddenly you see new butterflies or other insects buzzing around. And after that, birds that depend on the insects begin to appear. Together, we make a difference when we act exactly where we stand. Don't wait, start already this spring! If you want to learn more, we have a course in scytheing with Slåttergubben in Ramnared on August 2, 2025 ! Below are a couple of reading tips and Instagram accounts that inspire meadow clearing and scything! Naturskyddskföreningen - Världenslängsta blomsteräng Naturskyddsföreningen Kommunutmaningen Världens längsta blomsteräng Böcker: Rävbacken, Emil V Jensen Liehandboken, Rune Stenholm Jakobsen Instagram: Slattergille_till_slattergille (Jens Ramnebro's account about meadows, scything and biological diversity in Ramnared) Vetenskapspedagogen (Emil V Nilsson, biologist and author of Rävbacken and former editor of Svensk Botanisk Tidsskrift) Slattergubbenekologisk (Janne Wester's account and company. Janne has a lot of good youtube videos in both English and Swedish about scything and he/his compay gives the best courses in scything) Swedishscythemafia  (Pantersnigeln Äng & Trädgård which is run by knowledgeable Jenny from Ubbhult. Courses, lectures, equipment, etc) Hagensnaturvard (biologist Sofia Hagsand who guides around meadow land/meadow management)

  • Sangha som härd

    av Josephine Norrbo (in English below) En vän till mig som är präst i svenska kyrkan sa en gång att han ser klostret som den kristna världens härd; en intensivt brinnande mittpunkt som sprider sin värme ut i världen och som alla gynnas av. En härd är en enkel eldstad och ordet härd används ofta som ett symboliskt uttryck, ’hemmets härd’, för att beskriva en central punkt. Jag tror att min vän prästen menade att platser där människor får möjlighet att stanna upp och fördjupa sig på något sätt gynnar alla, även de som inte har möjlighet att vara där. Kanske kan man även se Sanghan, den buddhistiska gemenskapen, som en härd; ett varmt bultande hjärta i mitten av det Buddhistiska livet. Dogen lär ha sagt ”De som ser det världsliga livet som ett hinder för Dharma ser ingen Dharma i vardagliga handlingar; de har ännu inte upptäckt att det inte finns några vardagliga handlingar utanför Dharma.” I dessa rader gömmer sig insikten om att det inte finns någon separation mellan det vi ofta kallar ’praktik’ och det vi kallar ’ livet’ . Denna insikt har jag ofta återvänt till de senaste två åren, sedan min dotter kom in i mitt liv. Jag har inte längre tid eller ork att sätta mig varje morgon och meditera eller möjlighet att åka på långa retreater. Varje gång jag rullar ut min yogamatta hemma kommer min dotter sättande, spänner ögonen i mig och säger ”inte yoga!” . Dogen Zenji Det gör det såklart mycket svårare att få till det där vi brukar kalla ’praktik’. Då har jag återvänt till Dogens ord; allt är praktik! Det är givetvis sant det Dogen säger. Små barn, sjukdom, kärlek, bråk, lönearbete, sortera sopor, se på tv – allt är Dharma, allt är praktik, allt är liv – det finns inget annat. Men utan ’praktik’ , dvs formell praktik i form av meditation, Sangha, ritual, retreat (eller vad vi nu väljer att göra) blir den där mer allomfattande praktiken (relationer, sjukdom, arbete etc.) kanske allt för svår. Sedan jag lämnade en stabil Sangha, nu för snart fem år sedan, har jag haft en känsla av att behöva hålla min ’praktik’ uppe på egen hand. Det har stundvis känts som att gå en lång, blåsig fjällvandring på egen hand. Allt måste man fixa själv! Matsäck, bära packningen, hitta en tältplats, hålla modet uppe och ta beslut om vägval. Det blir, i längden, lite tungt och lite tråkigt. Det är då Sanghans värde blir tydlig – Sanghan som en härd att samlas vid, att vila på och som en påminnelse om jag inte är ensam. I januari 2024 startade jag en meditationsgrupp i Malmö i Svalornas Sanghas regi. Min intention var att det skulle vara så prestationsfritt som möjligt, ingen marknadslogik inblandad, inga tvång, inga förväntningar. Den som dyker upp dyker upp och så sitter vi i tystnad tillsammans. Det visade sig att det var många fler i Malmö som längtade efter samma sak som jag; en härd att samlas kring, en härd att gemensamt sitta vid och värma sig. Sanghan i Malmö har fortsatt att träffas, vissa kommer ofta andra kommer ibland och det är helt som det ska vara. Vi har startat en bokcirkel för att få möjlighet att diskutera och vi har hittat en ny, lite mysigare, lokal. Vi vet inte hur vår lilla grupp kommer utvecklas, men så länge det finns möjlighet att träffas och sitta tillsammans håller vi härden brinnande, för oss själva, för varandra och för världen. För mig gör Sanghan att det är enklare att komma ihåg att sitta på min kudde hemma, vilket gör det enklare att se att Dogen har rätt – allt är praktik - eller kanske ännu mer korrekt; all praktik är liv och varken livet eller praktiken skapar vi på egen hand. Sangha as hearth by Josephine Norrbo A friend of mine who is a priest in the Church of Sweden once said that he sees the monastery as the Christian world hearth; an intensely burning center that spreads its heat out into the world and from which everyone benefits. A hearth is a simple fireplace and the word hearth is often used as a symbolic expression, 'the hearth of the home', to describe a central point. I think my friend the priest meant that places where people get the opportunity to stopping and immersing yourself in some way benefits everyone, even those who cannot be there. Perhaps one can also see the Sanghan, the Buddhist community, as a hearth; a warm beating heart in the middle of the Buddhist life. Dogen is said to have said "Those who see worldly life as an obstacle to Dharma see no Dharma in it." everyday actions; they have not yet discovered that there are no mundane actions outside Dharma.” In these lines hides the realization that there is no separation between what we often call 'practice' and what we call 'life'. This realization I have often returned to in the last two years, since my daughter came into my life. I no longer have the time or energy to sit down every morning and meditate or possibility to go on long retreats. Every time I roll out my yoga mat at home, my daughter comes sitting, narrows his eyes at me and says "Not yoga!" . It is of course true what Dogen says. Small children, illness, love, quarrels, wage labor, sorting garbage, watching television - all is Dharma, all is practice, all is life - there is nothing else. But without 'practice', i.e. formal practice in the form of meditation, Sangha, ritual, retreat (or whatever we choose to do), that more all-encompassing practice (relationships, illness, work, etc.) may be all too difficult. Since I left a stable Sangha, now almost five years ago, I have had the feeling of having to maintain my 'practice' on my own. At times it has felt like going on a long, windy mountain hike on your own. You have to fix everything yourself! Lunch bag, carry the pack, find a tent site, keep the courage up and make a decision about the route. It will, in the long run, be a bit heavy and a bit boring. This is when the value of the Sanghan becomes clear – the Sanghan as a hearth to gather around, to rest on and as a reminder that I am not alone. In January 2024, I started a meditation group in Malmö under the auspices of Svalornas Sangha. My intention was that it would be as performance-free as possible, no market logic involved, no coercion, no expectations. Whoever shows up shows up and we sit in silence together. It turned out that there were many more people in Malmö who longed for the same thing as me; a hearth to gather around, a hearth to sit and warm together. The Sanghan in Malmö has continued to meet, some come often others come occasionally and that is completely as it should be. We have started a book circle to have the opportunity to discuss and we have found a new, slightly cozier, room. We don't know how our little group will develop, but as long as there is an opportunity to meet and sit together, we keep the hearth burning, for ourselves, for each other and for the world. For me, Sanghan makes it easier to remember to sit on my pillow at home, which makes it easier to see that Dogen is right - it's all practice - or maybe even more correct; all practice is life and we create neither life nor practice on our own.

  • Att sitta med döden

    av Pake Daigen Hall (in English below) Se och förstå Att denna värld Inte är permanent. Varken sena eller tidiga blommor Kommer att finnas kvar. Hans andetag är oregelbundna, oroliga. Mina andetag är lugna och mjuka. Han ligger i en mekaniserad säng och jag sitter på en gammal köksstol från 1974. Han är gammal och jag också, men trots allt en generation yngre. Jag håller hans hand när gryningssolen börjar lysa upp rummet. Handen är mjuk i min, utan kraft i greppet. Huden papperstunn. Han andas ut, jag andas in. Vi delar många minnen, vi delar många drag, vi delar många gener. Vi andas samma luft. Jag andas ut, han andas in. Far och son, vi är samma och vi är olika. Just nu blir vi till tillsammans i det här andetaget, vi andas samma luft och lever i det här andetaget. Snart andas han sitt sista andetag och jag fortsätter andas samma luft som han precis andats ut. I luften i detta gamla hus, i detta stilla rum, i detta andetag möts vi. Vi är ett i i delandet av samma luft, andetag efter andetag. Vi är ett och samtidigt så är vi olika individer. Han andas några av sina sista andetag, jag andas några stöttande andetag. Han kämpar med sin andning med en trött kropp som håller på att stänga ner, jag andas samma luft samtidigt och samtidigt lite efter honom. Luftens flyktighet och osynlighet påminner om livet i sig. Vi föds och vi dör på ett ögonblick. Jag ser hur osynligt åldrandet och livets förgänglighet är för mig i vardagen. Nu när jag pausar i vakandet och den gemensamma andningen och bläddrar i gamla fotoalbum blir det som är osynligt för vardagsögat plötsligt synligt och påtagligt. 20-års firande, 50-års fester, suddiga semesterbilder från Öland, bäbisar på armen, släta ansikten och allt rynkigare ansikten, leenden från länge sedan döda. Livets förgänglighet som så lätt undslipper oss, blir tydligt just i dessa foton från ett liv som försökt att hejda livets gång och göra ögonblicken odödliga. Han andas ut, jag andas in. Han kämpar för att andas in, kämpar i rädslan över vad som komma skall. Och i det kämpandet, i den rädslan för att inte få vara med, för det okända, krampar sig kroppen och andetaget. Luften vill varken komma in eller ut. Och det enda jag kan göra är att andas samma luft han kämpar för att andas för acceptans, andas för att visa hur befriande det kan vara att öppna upp för att släppa taget, för det okända som kommer med, som är, nästa andetag. När han dör dör även en del av mig. Och jag andas i tacksamhet över det som har delats, över stunderna och ögonblicken, för kunskaper och omsorgen. Och jag andas i tacksamhet för att du snart slipper kämpa längre. Tills dess så sitter jag här och andas samma luft som du. Tacksam över buddhistmunken och poeten Ryokans ord: Se och förstå Att denna värld Inte är permanent. Varken sena eller tidiga blommor Kommer att finnas kvar. Sitting with death by Pake Daigen Hall See and understand That this world Not permanent. Neither late nor early flowers Will remain. His breaths are irregular, restless. My breaths are calm and soft. He is in a mechanized bed and I am sitting on an old kitchen chair from 1974. He is old and so am I, but after all a generation younger. I hold his hand as the dawn sun begins to illuminate the room. The hand is soft in mine, without power in the grip. The skin is paper thin. He exhales, I inhale. We share many memories, we share many traits, we share many genes. We breathe the same air. I breathe out, he breathes in. Father and son, we are the same and we are different. Right now we come into existence together in this breath, we breathe the same air and live in this breath. Soon he takes his last breath and I continue to breathe the same air he just exhaled. In the air of this old house, in this still room, in this breath we meet. We are one in sharing the same air, breath after breath. We are one and at the same time we are different individuals. He takes a few of his last breaths, I take a few supportive breaths. He struggles with his breathing with a tired body that is about to shut down, I breathe the same air at the same time and at the same time a little behind him. The volatility and invisibility of air is reminiscent of life itself. We are born and we die in an instant. I see how invisible aging and the transience of life are to me in everyday life. Now when I pause in vigilance and common breathing and flip through old photo albums, what is invisible to the everyday eye suddenly becomes visible and tangible. 20th anniversary celebrations, 50th anniversary parties, blurry holiday pictures from Öland, babies on the arm, smooth faces and increasingly wrinkled faces, smiles from long dead people. The impermanence of life, which so easily escapes us, becomes clear precisely in these photos from a life that tried to stop the course of life and make the moments immortal. He exhales, I inhale. He struggles to breathe in, struggles in the fear of what is to come. And in that struggle, in that fear of not being able to participate, of the unknown, the body and breath cramp. The air does not want to come in or out. And all I can do is breathe the same air he struggles to breathe for acceptance, breathe to show how liberating it can be to open up to let go, to the unknown that comes with, which is, the next breath. When he dies, a part of me dies too. And I breathe in gratitude for what has been shared, for the moments and moments, for the knowledge and the care. And I breathe in gratitude that soon you won't have to struggle anymore. Until then, I sit here and breathe the same air as you. Grateful for the words of Buddhist monk and poet Ryokan: See and understand That this world Not permanent. Neither late nor early flowers Will remain.

  • Min väg till zen

    Text och målning av Niklas Nygren Jag fick frågan att skriva en text kring hur jag hamnat där jag är i förhållande till zen. En väldigt intressant fråga att fundera och reflektera över ur ett större perspektiv; hur hamnade jag där jag är i dag? Vilka händelser och val längs vägen har påverkat riktningen? Det här är frågor jag ägnat mycket tid åt, men inte ur ett andligt perspektiv. Ända sen jag var liten har min nyfikenhet lockat in mig på olika områden i vår förunderliga värld. Allt mellan himmel och jord har dragit till sig mitt intresse, såväl praktiska som intellektuella. Allteftersom åren gått har fokus hamnat på skapande i form av konst och hantverk, naturen och psykologi/psykiatri (Till yrket är jag specialistläkare i psykiatri; psykiater.). Mitt liv har på många sätt nog handlat om ett sökande, men utan att jag riktigt vetat efter vad. Ett lite planlöst irrande. Det har på många sätt berikat mitt liv, men samtidigt har jag haft kvar en känsla av otillfredsställelse. Familjen och släkten jag kommer ifrån har ingen som helst religiös eller spirituell tradition. Någonstans längs vägen har mina förfäder tappat eller medvetet valt bort den delen av livet, så där har det funnits ett nedärvt tomrum. På gott och ont kanske. Det finns många exempel på religiösa system där människor blir förtryckta från födseln. Samtidigt tänker jag att det kan finnas ett stort värde i att få med sig andliga uttryck och värden som en naturlig del av livet. På ett ytligt plan har jag, liksom många andra, blivit döpt och genomgått konfirmation inom Svenska kyrkan. Helt utan någon form av andlig upplevelse. De spirituella upplevelser jag haft genom livet har jag saknat språk och ramverk för. Frågor om min tro eller livsåskådning besvarade jag utifrån något slags intellektuellt resonemang. Utan tro på någon specifik gud, men med en känsla av att det här livet är alldeles för fantastiskt för att kunna vara en slump. 2015 drabbades jag av utmattning med lång sjukskrivning som följd. Meditation blev en del i min återhämtning och rehabilitering. Under ett års tid mediterade jag dagligen och var även på ett par kortare tysta retreater. Min praktik vara genomgående sekulär med utgångspunkt i mindfulness inom ramen för Jon Kabat-Zinns program för stressreduktion. Dörren till min andlighet var dock fortsatt stängd. Åren gick och så även mitt sökande. Ett par år efter min utmattning drabbades jag av cancer (Jag är friskförklarad sedan ett par år.), vilket skakade om min värld ordentligt. Existentiella frågor blev brännheta och svaren sökte jag främst inom psykologins område. Det blev många och långa samtal med min bästa vän som är socionom och psykoterapeut. Så för ett och ett halvt år sedan återupptog jag meditationen efter flera års uppehåll. Jag minns inte riktigt varför. Det var kanske helt enkelt dags. Ett inre behov som knackade på. Initialt var det med fokus på self-compassion. I samband med det tog jag kontakt med Pake, som jag träffat på de retreater jag varit på några år tidigare, och anmälde mig till hans kurs i mindful self-compassion. Sen var det som att jag lät intuition, hjärta och mage leda vägen. Efter boktips från Pake började jag läsa buddhistisk litteratur och fördjupade min praktik. På den vägen har det fortsatt med daglig meditation, sesshiner och annat. När jag försöker hitta ett svar på varför jag hamnade här just nu och inte tidigare, hittar jag inte några svar. Jag tänker att det handlar om flera olika omständigheter. Inte minst att jag känner ett stort förtroende och tillit till Pake som min lärare. Även Zen Peacekeeper Order och Pakes starka engagemang i [bland annat] biologisk mångfald är starkt bidragande, då det ligger mig varmt om hjärtat. När jag nu tittar i backspegeln på alla år av sökande blir det tydligt hur frånvaron av andlighet inneburit att mitt sökande efter svar saknade fråga. Det blir också smärtsamt tydligt hur begränsad jag varit av min vilja att intellektuellt förstå livet och världen. Det är som att ett vacuum fylls i mitt inre. Knutar löses upp. På något sätt har praktiken och zen gett mig möjligt (och lov) att verkligen lyssna inåt och förstå. Olika bitar i mitt liv har funnit en naturlig plats inom buddhismen och dess olika delar. På områden i livet där jag upplevt ett skav i relation till livet och samhället, där mina värderingar lett till känslor av isolering och ensamhet kan jag nu slappna av och andas lugnt. Sist, men inte minst har jag hittat hem på ett andligt plan. En ny värld har öppnat sig för mig. Inget är förändrat, men samtidigt allt. Jag tar min tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha.

  • Att praktisera med småbarn

    av Pake Daigen Hall (in English below) Det kom ett mail från en småbarnsmamma i sanghan: -"Kan du inte skriva något i bloggen om hur man praktiserar med småbarn!" Nu hände ju mitt småbarnsliv i ett helt annat liv, i ett annat millenium, ändå ska jag försöka säga något utifrån mina erfarenheter. När jag fick barn hade jag under några år närt en dröm om att försvinna iväg till Asien och gå i buddhistiskt kloster. Med barnen så kom andra livsval, andra åtaganden som fick gå före min rejält romantiserande, men också ärliga, längtan efter att lämna allt och bli zenmunk. Istället för ett kloster i Japan med uråldriga byggnader, stenträdgårdar, ett strikt inrutat schema, många timmars zazen och recitation varje dag och möten med läraren i form av en roshi, så blev det studentlägehet i Göteborg med loftgångar, ett hejdlöst ostrukturerat schema och ständigt kaos bland blöjor och barnmat och läggningsprocedurer, få timmar zazen och inte så många möten med en formell zenlärare, men däremot med bebis-roshi som testade min insikt och praktik dagligen. I början så fanns där en otillfredsställelse över att dessa två grenar av mitt liv upplevdes som fullständigt omöjliga att få ihop. Jag älskade mina barn och ville inte lämna dem mer än nödvändigt, jag älskade praktiken och zen och ville ge mig helt och fullt till denna vägen. Även om jag inte hade träffat Bernie Glassman då, på 1990-talet, så var det som om en av hans kända uttryck, "Use the ingridients of your life to make the Supreme Meal" , blev min väg. Istället för att fastna i att välja och välja bort, så fick jag göra det som var precis framför mina ögon till mitt zenutövande. Kanske var det minst lika givande och utmanande att vara fullkomligt ett med blöjbyten, nattliga uppvaknanden och försök att lindra hostan, eller ge astmamedicin och vardagshandlingen på närmaste ICA, som att följa ett formellt schema i ett tempel i Japan? Det blev åtminstone det jag kunde göra just där och då. Och eftersom jag kunde praktisera zen i mitt föräldraskap, med mina barn, med min vardag, så gjorde jag det. Jag försökte titta på mitt liv och handla utifrån bodhisattvaföreskrifterna, jag försökte vara fullkomligt närvarande i det som krävdes just nu och jag försökte ha en formell praktik av zazen mitt i mitt kaos - som småbarnsåren ofta är. Först försökte jag hitta en tid på morgonen när ingen hade vaknat och sitta då. Men det verkade som att mina barn kände på sig när jag gick upp och började vakna allt tidigare. Till slut gav jag upp och bestämde mig för att gå upp kl 5.00 oavsett och sitta så mycket det gick. Vaknade barnen, så kunde jag ibland få dem att somna om och fortsätta sitta. Andra gånger kunde jag sitta med ett barn i famnen. Och ibland fick jag istället gå upp och göra frukost. Det som hjälpte mig genom de där tidiga småbarnsåren var en stark beslutsamhet och ett strikt schema. Jag gick upp och försökte sitta, oavsett hur natten hade varit, oavsett hur det hade gått morgonen innan. Ibland blev det zazen i ensamhet, ibland blev det något annat. Det jag också gav mig själv efter några år var att ge mig små tillfällen av praktik med sanghan. Då hade jag inte en sangha nära, utan behövde åka till Stockholm eller Zengården utanför Arboga, från Göteborg för att få möjlighet till formell zenpraktik med sanghan. Den prioriteringen innebar så klart att jag fick ge avkall på mycket annat för att det skulle bli möjligt. Det blev färre träffar med vänner på stan, färre konserter och andra "barnlediga" kvällar. Den tid jag fick loss gick till att åka på zazenkai, dag av zazen, i Stockholm, eller helgretreat på Zengården. Det var lite krångligt och ibland dyrt, men för mig var det nödvändigt att ha den kontakten med sangha och lärare efter att ha försökt upprätthålla mitt zenutövande helt på egen hand i småbarnslivet. En annan sak som kommer till mig nu när jag försöker minnas hur det var är hur jag slutade kämpa emot vardagssysslorna och istället använde dem till att få till formell zazen (även om den inte alltid var sittande). Alla som någon gång har försökt få små barn att somna och samtidigt bara längtat därifrån till något man ska göra efteråt vet hur hopplöst det är. Det är som att barnen känner på sig att det finns en rastlös energi i förälderns kropp och därför inte kommer till ro. Så då ligger eller sitter man där i sängen och blir allt mer frustrerad och barnen allt tröttgnälligare. När jag kom på att jag ofta bara väntade på att de skulle somna, så att jag kunde antingen få tid med min partner, alltså deras mamma, eller få gå och sätta mig och göra zazen och märkte hur det drog ut på tiden, så började jag släppa på mitt eget motstånd. Först bara läsa saga, eller bara sjunga godnatt-sånger, när jag läste eller sjöng. Sedan bara kramas när vi kramades, eller bara lyssna när de ville berätta något. Bara här. Bara nu. Och sedan när det var över, stanna kvar i rummet och göra min formella praktik liggande bredvid med en kramande småbarnshand i min, eller sittande mitt på golvet bland barnböcker och leksaker med barn på båda sidor. Det gjorde att läggningsproceduren gick från att vara något jobbigt, till något jag längtade efter på kvällarna. Vissa dagar gick det här bättre, vissa dagar gick det betydligt sämre. Ibland var jag verkligen ett med spilld gröt över hela köksgolvet efter att ett barn svept ner tallriken från bordet (och samtidigt grät av hunger och längtan efter gröt), ibland var jag det inte. Ibland sov jag mest när jag väl hade satt mig på meditationskudden kl 5.00 på morgonen, ibland var det klarhet. Men att det gjorde skillnad för mitt föräldraskap och för hur jag upplevde dessa intensiva år är jag övertygad om. Och att det hjälpte mig att hålla liv i zenpraktiken, och kanske på riktigt låta formell praktik och mitt liv bli allt mindre åtskiljda, är uppenbart så. Jag kom aldrig iväg till det där japanska klostret, jag blev aldrig zenpräst/zenmunk, livet tog sig en annan vändning. Men tack vare en stark beslutsamhet och en stark tillit så fortsatte jag praktisera zen där jag stod och jag tog mig tid till både formell zazen på egen hand och att åka iväg till tempel på kortare retreat och vara en del av en sangha. Utan det så tror jag inte att jag hade orkat hålla uppe beslutsamheten och tilliten genom dessa år. Det finns mycket mer att säga om detta, men jag slutar där för idag med att återigen påminna om Bernie Glassmans citat: "Use the ingriedients of your life to make the Supreme Meal." To practice with toddlers by Pake Daigen Hall There was an email from a mother of young children in the sanghan: -"Can't you write something in the blog about how to practice with toddlers!" Now, my childhood happened in a completely different life, in a different millennium, but I will try to say something based on my experiences. When I had children, for a few years I had nurtured a dream of disappearing to Asia and joining a Buddhist monastery. With the children came other life choices, other commitments that had to come before my deeply romantic, but also honest, longing to leave everything and become a Zen monk. Instead of a monastery in Japan with ancient buildings, stone gardens, a strictly fixed schedule, many hours of zazen and recitation every day and meetings with the teacher in the form of a roshi, it became student accommodation in Gothenburg with loft corridors, an unbridled unstructured schedule and constant chaos among diapers and baby food and laying procedures, few hours of zazen and not so many meetings with a formal Zen teacher, but with baby roshi who tested my insight and practice daily. In the beginning, there was a dissatisfaction that these two branches of my life were perceived as completely impossible to bring together. I loved my children and did not want to leave them more than necessary, I loved the practice and Zen and wanted to give myself completely to this path. Although I hadn't met Bernie Glassman then, in the 1990s, it was as if one of his famous expressions, "Use the ingredients of your life to make the Supreme Meal" , became my path. Instead of getting stuck choosing and opting out, I got to make what was right in front of my eyes my zen practice. Perhaps it was at least as rewarding and challenging to be completely at one with diaper changes, nighttime awakenings and attempts to relieve the cough, or giving asthma medicine and the daily routine at the nearest ICA, as following a formal schedule in a temple in Japan? At least that became what I could do right then and there. And because I could practice Zen in my parenting, with my children, with my everyday life, I did. I tried to look at my life and act according to the bodhisattva precepts, I tried to be fully present in what was required in the moment, and I tried to have a formal practice of zazen in the midst of my chaos - as toddlerhood often is. First I tried to find a time in the morning when no one had woken up and sit then. But my kids seemed to sense it when I got up and started waking up earlier and earlier. Finally I gave up and decided to get up at 5am regardless and sit as much as possible. If the children woke up, I could sometimes get them to go back to sleep and continue sitting. Other times I could sit with a child in my arms. And sometimes I had to get up and make breakfast instead. What helped me through those early toddler years was a strong determination and a strict schedule. I got up and tried to sit, no matter how the night had been, no matter how the morning had gone. Sometimes it became zazen in solitude, sometimes it became something else. What I also gave myself after a few years was to give myself small moments of practice with the sangha. At the time, I didn't have a sangha close by, but had to go to Stockholm or Zengården outside Arboga, from Gothenburg to get the opportunity for formal Zen practice with the sangha. That prioritization obviously meant that I had to give up a lot of other things to make it possible. There were fewer meetings with friends in town, fewer concerts and other "child-free" evenings. The time I got off was spent going to zazenkai, day of zazen, in Stockholm, or weekend retreat at Zengården. It was a little complicated and sometimes expensive, but for me it was necessary to have that connection with sangha and teachers after trying to maintain my Zen practice all on my own in this life with toddlers. Another thing that comes to mind now when I try to remember what it was like is how I stopped fighting the daily chores and instead used them to bring about formal zazen (even if it wasn't always sitting). Anyone who has ever tried to get small children to sleep and at the same time just longed for something to do afterwards knows how hopeless it is. It is as if the children sense that there is a restless energy in the parent's body and therefore will not rest. So then you lie or sit there in bed and become more and more frustrated and the children more and more tired. When I realized that I was often just waiting for them to fall asleep, so that I could either have time with my partner, meaning their mother, or I could go and sit down and do zazen and noticed how time dragged on, that's when I let go of my own resistance. At first just reading fairy tales, or just singing bedtime songs, when I read or sang. Then just hug when we hugged, or just listen when they wanted to tell us something. Only here. Only now. And then when it was over, stay in the room and do my formal practice lying next to me with a hugging toddler's hand in mine, or sitting in the middle of the floor among children's books and toys with children on either side. It made the laying procedure go from being a bit of a chore, to something I longed for in the evenings. Some days this went better, some days it went much worse. Sometimes I was really one with spilled porridge all over the kitchen floor after a child swept the plate down from the table (and at the same time crying from hunger and longing for porridge), sometimes I wasn't. Sometimes I was mostly asleep once I sat down on the meditation cushion at 5:00 in the morning, sometimes it was clarity. But I am convinced that it made a difference to my parenting and to how I experienced these intense years. And that it helped me keep the Zen practice alive, and perhaps really allow formal practice and my life to become less and less separate, is clearly so. I never got off to that Japanese monastery, I never became a Zen priest/Zen monk, life took a different turn. But thanks to a strong determination and a strong trust, I continued to practice Zen where I stood and I made time for both formal zazen on my own and going away to temples on shorter retreats and being part of a sangha. Without that, I don't think I would have been able to keep up the determination and trust through these years. There is much more to say about this, but I'll stop there for today by once again recalling Bernie Glassman's quote: "Use the ingredients of your life to make the Supreme Meal."

  • Karpen och vattenfallet

    av Pake Daigen Hall Jag har hört att det en gång fanns en karp med svarta och orange fjäll som simmade runt, runt, runt i en stillsam flodkrök. En dimmig höstmorgon så hände något. Den lilla svarta karpen visste att det här var inte allt. Det finns något annat för en karp – även om kröken var hemtam, även om det gick lätt att simma runt och söka mat i de svaga strömmarna och flodens fällor här var välkända. Så när de gulröda lönnlöven singlade ner genom den kyliga höstluften, la sig på vattenytan och kom mot karpen började den att så sakteliga använda varje del av sin fiskkropp för att simma uppströms, mötandes löven…mot strömmen. Det gick så lätt, det var ju befriande att lämna det gamla bakom sig, simma runt nya stenar, genom andra forsar, märka att den behärskade även dessa nya vatten. Och den svarta karpen strävade sakta framåt, framåt. Ibland simmade den runt en krök och märkte att strömmen tilltog, att den fick kämpa för allt vad den var värd, ibland simmade den med jämna, lugna rörelser. Men hela tiden ökade motståndet från vattnet, fortare och fortare mötte karpen löven, de höstdöda röda och grenar och överblivet liv. Och vissa stunder funderade fisken på om det finns någon mening med allt detta? Musklerna ömmade och floden verkade inte ha något slut. Genom natten, genom dagen – vad kunde karpen göra annat än att simma rakt på? Efter att ha simmat och kämpat kom den svarta karpen fram till en vägg av silver. Ett jättelikt vattenfall fanns i dess väg. Vattenmassorna dånade ner och karpen tänkte för några ögonblick att här tar det slut. -Jag har inte kraften för att hoppa så här högt. Ingen karp kan ha tagit sig uppför denna vägg av vatten. Det är åtminstone inte meningen att jag ska göra det. Det finns de som är bättre lämpade. Som har starkare fenor, glansigare fjäll, mer simvana eller vad vet jag… Men hur det nu var så beslutade karpen sig mitt i dessa skummande, dånande vattenmassor att ge det ett försök. Vart skulle den annars ta vägen? Så den hoppade. Och föll. Hoppade. Och föll. Hoppade. Och föll. Tvivlet ansatte återigen karpen och den simmade runt, runt ett bra tag innan den gjorde ett nytt försök. Igen. Och igen. Och igen. När den så glömde tid och rum. Mål och mening. Tanke och kropp och endast hoppade, simmade, hoppade… då plötsligt! Mitt i ett enastående hopp förvandlades den lilla svarta karpen till en himmelsblå drake som dök ut ur vattenmassorna och försvann upp mot vattenfallets krön. För så är det ju… alla karpar har draknatur och när de väl erfar den så finns det inga vattenfall som är hinder i dess väg. Vi har alla draknatur, vi har alla buddhanatur, utanför oss inga buddhor. Men om vi bara söker bekvämlighet och inte ger oss ut i de dånande vattnet så kommer vi aldrig att hitta draken inom oss. Jag kommer ihåg när jag var 14 år gammal och drömde om att sitta vid elden och plocka på gitarren och alla tjejerna skulle se mig. Så jag började spela på en akustisk gitarr och en äldre vän tog sig an mitt fall. Det var några Cornelis låtar, ”Till Jack” försökte jag med vill jag minnas. Men det lät inget bra och fingrarna gjorde ont och… Och jag blev aldrig någon Jimi Hendrix. Eftersom jag inte kunde tänka mig att kasta mig in i det där malande monotona övandet med skrapiga fingrar och trasiga trumhinnor. För det var inte bekvämt. Så vad hände? Jag sökte bekvämlighet, och fick bara en bitande känsla av att det skulle kunna ha varit något annat. När jag hör klimatforskare stå och prata om hur Larsen-shelfen i Antarktis kalvar och försvinner ut i havet…på bara några år är den nästan försvunnen. Ja – då undrar jag hur långt vi är beredda att blunda för att få lov att stanna kvar i vår bekvämlighet. I vår rädsla för att gå mot strömmen. Precis som karpen så vet vi att det finns något annat än den här hemtama världen med koldioxidutsläpp och shoppinghysteri, men att gå mot strömmen, mot egots invanda mönster är svårt. Och ändå är det som för karpen, för eller senare så ska vi ge oss ut och simma uppströms. Och när det gäller just växthuseffekten så är kostnaden stor för att låta oss ledas av bekvämligheten och dra ut på det. Floden finns här nu. Det är bara att kasta sig ut och simma, simma, simma. Vi måste uppströms. Ibland tror jag att vi har blivit mer rädda för det som tar emot, att kämpa oss igenom, att härda ut. Vi tror idag att mer lycka ligger i att låta oss bli serverade vad det än må vara. Att själva ta oss genom livet, genom de hinder som kommer i vår väg blir, per automatik ett nederlag. Det ska vara lätt. Det ska vara bekvämt. Samtidigt kan det vara en viktigt brytpunkt. Detta att vi lever i ett samhälle som ger oss oändligt större möjligheter att undkomma en hel del av de hinder i livet som har med att söka livets nödtorft att göra. Detta att vi lever i ett liv som matar oss med bilder av ett liv i bekvämlighet byggt på högre materiell standard. Och att vi trots allt detta fortfarande lider i buddhistisk mening. Även om vi har allt det där så finns det en saknad i oss, ett dovt missnöje som inte går att stilla genom att följa de mönster samhället och egot hittills ställt upp för oss. Vi måste gå utanför dom. Om vi svälter är det svårt att se bortom, om vi slåss för våra liv är det svårt att se bortom, om vi lever under ett svårt förtryck är det svårt att se bortom. Men vi har chansen, här och nu. Chansen att söka upplysning i buddhistisk mening. Chansen att värna om vår enda jord. Vi har chansen här och nu att göra vad vi kan därför att vi kan.

  • Försoning

    av Pake Daigen Hall ”Tomhänt kom jag till den här världen. Barfota lämnar jag den. Min födelse, min död - Två enkla händelser Som blev intrasslade i varandra” Kommer jag någonsin att kunna förlåta? Kommer jag att se förbi sveken och lögnerna? Kommer jag att kunna försonas med henne jag älskade så djupt och lämna rädslan, sorgen, ilskan och bitterheten bakom mig? Kommer jag att kunna förlåta mig själv för allt lidande jag skapat hos henne och andra? Kommer jag att kunna försonas med min egen imperfektion, att jag är av samma skrot och korn som dom som sårat mig? Det finns stunder i livet då jag glömmer bort vad min erfarenhet säger mig. Då jag glömmer bort hur många gånger jag trott att jag varken skulle kunna förlåta mig själv eller andra och tror att svaret är att hålla kvar i ilskan som ett skydd, att bitterheten ska vara en mur mot fler dolkstötar och mot skammen över att själv ha använt den där dolken. Sedan kommer jag ihåg - jag kommer ihåg med hjälp av medvetenhet, klarhet, acceptans, tålamod - att ilskan och bitterheten smärtar mer än det ursprungliga såren och att förlåtelse och försoning är möjligt. Och att i försoningen så lättar livet och att släppa taget om gamla oförätter och skam, att sluta sträva efter att ha rätt, ger mig mer öppenhet och förundran över livet i sig. När jag odlar min medvetenhet, min acceptans och mitt tålamod, när jag praktiserar att vara närvarande och klart se hur olika stimuli ger upphov till reaktionsmönster i mig, så blir det också lättare att se hur jag fångas i min egen berättelse om vad som hänt. Kanske sveken inte är svek, lögnerna kanske bara är en annan persons sanning? Kanske jag högg lika vilt tillbaka som huggen föll mot mig? Kanske inte? Hur det än är med den saken så brukar närvaro, medvetenhet, acceptans och tålamod hjälpa mig att släppa taget, att tillåta världen hända som den händer. Och min enklaste väg dit är när jag har en daglig formell praktik av meditation. Men de dagar då jag är extra glömsk kring förlåtelsens och försoningens välgörande kraft - det vill säga de dagar då jag fastnat i den akuta konfliktens garn, så är det hjälpsamt att reflektera över vem jag är och min plats i den här världen. Jag kommer ofta tillbaka till zenmunken Kozan Ichikyos dödspoem som en dörröppnare mot ökad klarhet och för att påminna mig om vikten av meditationens öppenhet och värme: ”Tomhänt kom jag till den här världen. Barfota lämnar jag den. Min födelse, min död - Två enkla händelser Som blev intrasslade i varandra” (Kozan Ichikyo, Japanese Death Poems) Vi kommer och vi går, vi föds och vi dör och dessa väldigt livsavgörande och helt vardagliga händelserna blir intrasslade i varandra. Livets väldighet och litenhet, min egen förgänglighet hjälper mig att få syn på vad som är viktigt i livet. Det är inte många andetag jag har i den här kroppen, och än färre andetag har jag i mötet med den andre. När jag påminner mig själv om hur snabbt just den här möjligheten till liv fladdrar förbi och vilket mirakel det är att ha möjligheten att uppleva just det här, så ter sig oftast mina perspektiv, de möjliga sveken och lögnerna, min egen skam över mina brister, så futtiga. Allt som är kvar är att försöka möta det med vänlighet och medkänsla. Därifrån är det så mycket närmare till förlåtelse och försoning med mig själv och andra.

  • Kalyana mitras - goda vänner

    av Pake Daigen Hall, från Vid dagens början 2010 Så har jag hört Buddha har sagt: Man bör inte följa dåliga vänner, Man bör inte följa onda människor. Följ goda vänner, Följ de bästa av människor. (Dhammapada) Och det låter ju så självklart. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv och min egen levnadshistoria så vet jag att det inte alltid är så. När jag tänker på mina vänner och bekanta så verkar det inte vara så. När jag tänker på ungdomarna jag arbetar med så verkar det inte alls vara så. Istället är det som om vi när vi mår dåligt av olika orsaker, när vi är villrådiga och i behov av stöd, vid de där tillfällena vi står och balanserar på kanten – att då söker vi oss istället till de runt omkring oss som påverkar oss i negativ riktning. Med negativ riktning menar jag här sådant som får oss att själva lida mer eller orsaka lidande hos andra. Ofta så får vi kanske en känsla kortsiktiga vinster och snabba kickar av att omge oss med människor som vi någonstans vet om inte är de som är vårt bästa sällskap. Varför är det så? Det kan komma sig av att vi är så beroende av snabb stimuli så att vi inte orkar se vad saker och ting egentligen kostar. Eller av att vi inte orkar och vågar göra oss till ansvariga för vårt handlande och mående, utan bara vill följa med minsta motstånds lag och fortfarande kunna skylla på någon annan då det går fel. Att inte ha satsat 100% och ta ansvar för det. Eller av att vi inte förmår att identifiera oss med någon vi ser upp till av rädsla för att inte själva kunna fylla kostymen. I mitt liv omgav jag mig länge med vänner där vi uppmuntrade och belönade ett destruktivt levnadssätt. Alkohol och droger sågs som självklarheter och gav snabb glömska till vardagstristess, vacklade självförtroende och vissnande kärleksrelationer. Vi skålade och speglade oss i varandras glas på krogarna runt om i stan och snubblade på orden och hela vägen hem. Att inte bry sig om morgondagen, att festa bort pengar och vänner på en rockfestival gav bonuspoäng på statusstegen. Jag har en bekant som hade depressiva drag och frustrerad slog omkring sig då han inte hade några metoder för att hantera sin vardag. När hans sambo som fanns där och försökte stötta började utöva meditation så lämnade han henne. Han berättade att han fann det hotande att hon blev ”Den Goda” i hans ögon. Den som orkade ta tag i saker, den som hade metoder. Och själv upplevde han sig som den som inte klarade av något i jämförelse. Genom att inte vara så nära henne kunde han fortsätta skylla på andra och olika omständigheter i livet och inte försöka använda sig av metoder som fungerade för henne. I mitt arbete har jag träffat många ungdomar på glid, ungdomar som har haft det trassligt hemma och i skolan. Något som utmärker många av dem är att de söker sig till andra som är i samma situation. Flera av dem säger också rakt ut att de inte klarar av att umgås med dem som lyckas i skolan, som har föräldrar som ställer upp och som tar det lugnt på helgerna. Då känner de sig som de ständiga förlorarna. Istället hänger man i gäng där det destruktiva är norm. Då har man inget att förlora. Inom buddhismen talar man om behovet av kalyana-mitra – goda eller andliga vänner, som kan stötta en och hjälpa en vidare i strävan mot att minska lidandet och öka lyckan. En god vän i den här meningen är någon som har en insikt om tillvaron och ser till ens lycka i ett längre perspektiv. När vi finner sådana vänner så bör vi hålla oss till dem enligt buddhismen. Ni vet de där vännerna som inte bara stryker oss medhårs och låter oss oreflekterat sjunka ner i självömkan och bara säger det vi vill höra just då. De där vännerna som stöttar och utmanar. De där vännerna som genom sitt sätt att vara hjälper oss att se oss själva och världen som den faktiskt är. På tal om vad goda vänner gör så säger mästaren Nagarjuna: ”Ge till och med gift till dem som blir hjälpta av det, men ge inte ens den läckraste föda till dem som inte blir hjälpta av det. Buddha sa att om det hjälper andra ska du till och med göra det obekvämt för dem” En andlig vän är alltså någon som med sin insikt och sitt engagemang kan stötta och inspirera mig, men också göra det obekvämt för mig om det är vad jag behöver just då. Någon som ser igenom mig. Jag har ofta märkt att när jag är öppen för det så kommer dessa andliga vänner till mig vart som helst – de finns kanske redan någonstans i min närmaste omgivning. Problemet är att jag alltför ofta låter mitt ego komma i vägen med alla sina begär efter snabba kickar och viljan att behålla gamla, invanda mönster. Men jag tror att både jag och alla andra kan se dom, dom där verkliga vännerna, om vi bara öppna för att våga möta dom. Så mina erfarenheter säger mig att när jag öppnar mig för det så finns dessa vänner lite varstans på livets väg, men frågan är om man vill öppna sig? Vad är det som gör att jag ibland orkar och ibland inte orkar möta sanna vänner? Som får mig att ibland välja vänner som leder till minskat lidande och större insikt och som ibland får mig att välja vänner som leder till att jag fördjupar destruktiva beteenden? Buddha säger: Om man finner en man med insikt, Som upptäcker ens fel och påtalar dem, Så bör man följa honom Som om han visar vägen till en dold skatt. Att följa honom leder till förbättring, ej försämring. (Dhammapada)

  • Sangha - ett verb

    av Pake Daigen Hall (in English below) "Säg inte det Ananda, säg inte det; Beundransvärd vänskap, beundransvärt sällskap, beundransvärt kamratskap är faktiskt hela det heliga livet. När en munk har beundransvärda människor som vänner, följeslagare och kamrater, kan han förväntas att utveckla och följa den ädla åttafaldiga vägen." -Upaddha Sutta, Buddha talar med Ananda om vikten av sangha Jag försökte praktisera buddhism och zen ensam under många år. Livrädd för att hamna i någon sekt som skulle hjärntvätta mig och tvinga mig in i ett sätt att leva och förstå Buddhas lära som jag inte veta av. Istället vände jag mig till böcker och fantiserade om att någon gång gå i kloster, helst i en grotta i ett berg i Himalaya, utan att se paradoxen. Visst försökte jag meditera, men det blev sporadiskt och utan att det blev en vardaglig vana. Till sist så visste jag åtminstone att Buddhas väg var en väg jag ville och behövde gå. Nu hade rädslan för att hamna i en sekt långsamt skiftat mot en överdriven respekt för den buddhistiska traditionen, vilket gjorde att jag trots längtan och behovet av en sangha inte kunde med att söka upp en grupp. Istället för att direkt söka mig till en sangha, så bestämde jag att jag skulle meditera och recitera föreskrifterna varje dag i två år - och om jag fortfarande kände ett behov av en sangha och en längtan, så skulle jag ta kontakt. Två år gick, jag höll mitt åtagande, och det var dags att ta kontakt med en buddhistisk gemenskap. Trots all daglig meditation och recitation, alla böcker jag hade läst och allt jag hade tänkt om den buddhistiska vägen, så var det ett skifte i mitt eget utövande att bli del av en sangha. Kanske är det den erfarenheten och upplevelsen som sedan dess påverkat mig och gör att byggandet av sangha varit och är en central del av mitt utövande. Nu försöker vi bygga och etablera en sangha för socialt engagerad buddhism i Sverige, vilket återigen fått mig att fundera över vad sangha är. Dessutom håller jag just nu på att avveckla en yogashala i Göteborg, där en slags sangha skapats under många år. Där möter jag både i mig själv och i de som praktiserar där en sorg över att denna plats ska försvinna. Så vad är en sangha? Och hur skapar vi en stöttande, inspirerande och stark sangha som överlever svårigheter? Sangha är ett verb. Jag tänker att sangha är något vi gör, och något vi gör tillsammans. Sangha är inte bara något som finns, utan blir till tillsammans med vår intention, vår dedikation och genom att vi ibland prioriterar att mötas i utövandet av Buddhas väg. Sangha är inte en förening, organisation eller instution som bara finns där oaktat vårt eget engagemang. För att sangha ska finnas där när vi behöver, så behöver vi hjälpa till att hålla den vid liv, även om jag för tillfället inte kan vara med på allt, eller känner ett starkt behov av att praktisera med andra. Sangha är inte heller ett företag där vi bara betalar in som kunder och kan förvänta oss att plocka ut vad vi har betalt för. Sangha blir till genom intention, dedikation och praktik tillsammans. Sangha är något som görs bortom tid och rum. Vi står på axlarna av oändligt många andra som gått Buddhas väg före oss, som fört traditionen och utövandet vidare. Vi bär varandra här och nu genom att bara vara med och skapa förutsättningar för att traditionen hålls levande. Vi bär de de som kommer att praktisera genom att göra det nu. Den är inte begränsad till en viss plats, vissa lokaler - hur fint vi än lyckats göra ett tempel, och hur länge vi än praktiserat där - utan finns genom att traditionen, metoderna, läran, föreskrifterna utövas och vi med gemensam intention möts i det. I grunden bygger sangha också på att ge. Vi ger det vi kan och har, utan att förvänta oss något tillbaka. Dana, det buddhistiska ordet för generositet/gåva, är en grundbult i byggandet av sangha. När vi ger av vår tid i meditation, i studerandet av föreskrifterna och Dharma i stort, så upprätthåller vi traditionen och ger näring till sanghan. När vi ger ekonomiskt till vad vi samlar in pengar till, eller en medlemsavgift, så ger vi samtidigt möjlighet för andra att ta del av praktiken. Tillsammans har vi en möjlighet att vakna upp. Tillsammans har vi en möjlighet att mildra lidandet. Tillsammans kan vi göra en annan värld möjlig. Din sangha – familj, vänner och utövare – är jorden, och du är fröet. Oavsett hur kraftigt fröet är, om jorden inte ger näring, kommer ditt frö att dö. En bra sangha är avgörande för utövandet. Hitta en bra sangha eller hjälp till att skapa en. -Thich Nhat Hanh, Cultivating the Mind of Love Sangha - a verb by Pake Daigen Hall "Don't say that, Ananda. Don't say that. Admirable friendship, admirable companionship, admirable camaraderie is actually the whole of the holy life. When a monk has admirable people as friends, companions, & comrades, he can be expected to develop & pursue the noble eightfold path." - Upaddha Sutta, Buddha talking to Ananda about the importance of Sangha I tried to practice Buddhism and Zen alone for many years. Terrified of ending up in some cult that would brainwash me and force me into a way of living and understanding Buddha's teachings that I don't know about. Instead, I turned to books and fantasized about someday going to a monastery, preferably a cave in a Himalayan mountain, without seeing the paradox. Of course I tried to meditate, but it became sporadic and without becoming a daily habit. In the end, at least I knew that the Buddha's path was a path I wanted and needed to follow. Now the fear of ending up in a sect had slowly shifted to an excessive respect for the Buddhist tradition, which meant that despite the longing and need for a sangha I could not seek out a group. Instead of immediately applying to a sangha, I decided that I would meditate and recite the precepts every day for two years - and if I still felt a need for a sangha and a yearning, I would make contact. Two years passed, I kept my commitment, and it was time to connect with a Buddhist community. Despite all the daily meditation and recitation, all the books I had read and all I had thought about the Buddhist path, becoming part of a sangha was a shift in my own practice. Perhaps it is that experience and experience that has since influenced me and means that the building of the sangha has been and is a central part of my practice. Now we are trying to build and establish a sangha for socially engaged Buddhism in Sweden, which again made me think about what a sangha is. In addition, I am currently winding down a yogashala in Gothenburg, where a kind of sangha has been created for many years. There I encounter both in myself and in those who practice there a sadness that this place will disappear. So what is a sangha? And how do we create a supportive, inspiring and strong sangha that survives hardship? Sangha is a verb. I think that sangha is something we do, and something we do together. Sangha is not just something that exists, but comes into being together with our intention, our dedication and through our sometimes prioritizing meeting in the practice of the Buddha's path. Sangha is not an association, organization or institution that just exists regardless of our own commitment. For the sangha to be there when we need it, we need to help keep it alive, even if at the moment I can't attend everything, or feel a strong need to practice with others. Sangha is also not a company where we just pay in as customers and can expect to take out what we paid for. Sangha comes into being through intention, dedication and practice together. Sangha is something that is done beyond time and space. We stand on the shoulders of countless others who have walked the Buddha's path before us, who have carried on the tradition and the practice. We carry each other here and now by simply being involved and creating the conditions for the tradition to be kept alive. We carry those who will practice by doing it now. It is not limited to a certain place, certain premises - no matter how nice we managed to make a temple, and no matter how long we practiced there - but exists through the practice of the tradition, the methods, the teachings, the regulations and we meet in it with a common intention. Fundamentally, the sangha is also based on giving. We give what we can and have, without expecting anything in return. Dana, the Buddhist word for generosity/gift, is a cornerstone in the building of the sangha. When we give of our time in meditation, in the study of the precepts and the Dharma at large, we uphold the tradition and nourish the sangha. When we give financially to what we collect money for, or a membership fee, we simultaneously give others the opportunity to take part in the practice. Together we have an opportunity to wake up. Together we have an opportunity to alleviate the suffering. Together we can make another world possible. Your sangha—family, friends, and practitioners—is the soil, and you are the seed. No matter how vigorous the seed, if the soil does not provide nutrients, your seed will die. A good sangha is essential to the practice. Find a good sangha or help create one. - Thich Nhat Hanh, Cultivating the Mind of Love

  • Uppgivenhet

    av Pake Daigen Hall (in English below) Med höstvindarna kom den stora uppgivenheten över mig. Bomberna faller över ukrainska och palestinska hyreshus och kraftverk, galna drömmar om att upprätta fallna imperier med hjälp av kärnvapenhot och fattiga människors liv lever. Politiska förslag som cementerar åtskillnaden mellan vi och dom levereras på löpande band från slott och koja. När tiden håller på att rinna ut slopas miljömål och klimatomställningsintitativ. Uppgivenhetens apati över världens tillstånd och människors dumhet håller mig hårt i sina klor. I den tysta, vackra skogen står jag. Höstvindarna försöker blåsa liv i min domnande kropp och mitt passiviserade jag. De kylande regndropparna känns som om Moder Jord försöker ge mig en chockterapi för att ta mig ur denna djupt förlamande uppgivenhet. Sorgen är som ett rivjärn mot hjärtat och det som behöver göras är bara för mycket. Fötterna är som bly mot den regnvåta marken, kroppen som bortdomnad och en vag overklighetskänsla sveper genom mig, samtidigt som korpen ger skall i den gråa skyn och drar mig tillbaka till just det här ögonblicket. Samma höstvindar, samma regnvåta skog, samma omvärld, samma krig och bomber, samma uppdelande och splittrande politik, samma svek mot Moder Jord, samma mänskliga dumhet. Och så väldigt annorlunda. Fortfarande hörs världens gråt, fortfarande är sorgen monumental, fortfarande är lidandet närvarande, men allting så oändligt levande. Vind, vind, vagga mig vind. Regn, regn, regna mig ro. När jag släpper taget om vad som är möjligt och omöjligt och istället öppnar upp för världen som den faktiskt är i just detta ögonblick, väckt till liv av korpens Kraa-Kraa-Kraa Just då är det möjligt att resa mig upp ur uppgivenhetens förlamning och passivisering, att vända mig mot bodhisattva-löftena som en krycka, som hjälper mig att finna balans och riktning i livet. Bodhisattvan är någon som åtagit sig att stanna kvar i den här världen av födelse och död, av lidande, och hjälpa levande varelser till befrielse från lidande. En sådan bodhisattva är Jizo. Jizo var en flicka vars mamma hade återfötts i en helvetesvärld, och Jizo gav ett löfte att inte sluta hjälpa förrän alla helvetesvärldar var tomma på levande varelser, så hennes mamma skulle återfödas i en himmelsk värld. För mig är denna intention, detta löfte, en kur mot uppgivenheten, som föds ur upplevelsen att hindren är omöjliga att ta sig över, att uppgiften är för stor. ”Inte förrän alla helveten är tomma Lovar jag att inte bli en buddha Först när alla levande varelser är befriade Kommer jag att uppnå buddhaskap” - Bodhisattvan Jizos löfte När jag återvänder med min uppmärksamhet till just det här ögonblicket och lutar mig in i en sådan intention, så spelar det inte längre någon roll hur det går på lång sikt. Istället så öppnar sig en värld av möjligheter att undvika att göra det onda, att göra det goda och arbeta för att befria alla levande varelser, inklusive vår jord vi bebor, just för att jag kan göra något i just det här ögonblicket med vad livet gett mig här och nu. Detta att göra något för att jag kan efter bästa förmåga rycker mig ur uppgivenhet och passivitet och skänker glädje och energi. Hur världen än ser ut. Jag gör vad jag kan för att jag kan, och världen är också vidsträckt och förunderlig. Resignation by Pake Daigen Hall With the autumn winds, the great dejection came over me. Bombs fall on Ukrainian and Palestinian apartment buildings and power plants, crazy dreams of rebuilding fallen empires using nuclear threats, and poor people's lives live on. Political proposals that cement the distinction between us and them are delivered on an assembly line from castle and hut. When time is running out, environmental goals and climate change initiatives are scrapped. The apathy of resignation to the state of the world and the stupidity of people has me firmly in its grip. In the quiet, beautiful forest I stand. The autumn winds try to breathe life into my numb body and my passivated self. The cooling raindrops feel like Mother Earth is trying to shock me out of this deeply crippling despair. Grief is like a grater to the heart and what needs to be done is just too much. The feet are like lead against the rain-soaked ground, the body numb and a vague sense of unreality sweeps through me, while the raven caws in the gray sky and pulls me back to this very moment. The same autumn winds, the same rain-soaked forest, the same outside world, the same war and bombs, the same divisive and divisive politics, the same betrayal of Mother Earth, the same human stupidity. And so very different. Still the cry of the world is heard, still the grief is monumental, still the suffering is present, but everything so infinitely alive. Wind, wind, rock me wind. Rain, rain, rain calm me down. When I let go of what is possible and impossible and instead open up to the world as it actually is in this very moment, brought to life by the Kraa-Kraa-Kraa of the raven. Just then, it is possible to rise from the paralysis and passivation of resignation, to turn to the bodhisattva vows as a crutch, helping me find balance and direction in life. The Bodhisattva is someone who is committed to remaining in this world of birth and death, of suffering, and helping sentient beings to liberation from suffering. One such bodhisattva is Jizo. Jizo was a girl whose mother had been reborn in a hell world, and Jizo made a promise not to stop helping until all the hell worlds were empty of living beings, so her mother would be reborn in a heaven world. For me, this intention, this promise, is a cure for the despair that is born from the experience that the obstacles are impossible to overcome, that the task is too great. “Not until all hells are empty I promise not to become a buddha Only when all living beings are liberated Will I attain Buddhahood” - Bodhisattva Jizo's Vow When I return my attention to this very moment and lean into such an intention, it no longer matters how it goes in the long run. Instead, a world of possibilities opens up to avoid doing evil, to do good and work to liberate all living beings, including our earth we inhabit, precisely because I can do something in this very moment with what life has given me here and now. This doing something because I can to the best of my ability pulls me out of resignation and passivity and gives me joy and energy. Whatever the world looks like. I do what I can because I can, and the world is also vast and wondrous.

  • Tacksamhet

    av Pake Daigen Hall (in English below) När jag vaknar upp denna morgon, så ler jag 24 helt nya timmar ligger framför mig Jag lovar att leva fullt ut i varje ögonblick Och se alla varelser med medkänslans ögon -Thich Nhat Hanh Varje morgon jag vaknar så påminner jag mig om denna gatha, denna buddhistiska vers, för att koppla an till en attityd av tacksamhet och närvaro. Att verkligen vara helt och fullt närvarande i det som som händer i kropp och sinne, i rummet, i relationerna i mitt liv och i världen. Och just nu I den här varma sängen, kroppens sömniga tyngd, suddigheten i ögonen, drömmarnas kvardröjande slöja över långsamma tankar som händer i sinnet. När närvaron så är ankrad i det alldeles naket omedelbara och inget klängs i eller görs motstånd mot, utan världen i just det här eviga ögonblicket tillåts att endast hända, så fylls jag av en djup tacksamhet. Tacksamhet över att detta vi kallar världen faktiskt händer just nu, just här. Tacksamhet över att upplevelsen av detta händande upplevs. Tacksamhet över att jag nu händer i en kropp som är i ständig förändring och som är stel där nere i ländryggen, som känner nattens smak i munnen och den lite svidande känslan i ögon som vänjer sig vid morgonljuset. Tacksamhet över att jag kan uppleva kroppen genom den här bräckliga och förgängliga kroppen. Åtminstone just nu. Åtminstone så här. Åtminstone. Och vad finns egentligen bortom här och nu? Min erfarenhet är att min förmåga att känna tacksamhet, att enkelt finna glädje i en värld som också är fylld av lidande, smärta och förlust, ökar ju mer närvarande jag är. Den förmågan ökar när jag regelbundet övar mig i och odlar denna förmåga till närvaro. Denna praktik av att bära vittnesmål om världens glädje och lidande. Det är mer än ett sätt att betrakta världen, det blir en praktik eftersom detta bevittnade görs på ett speciellt sätt. Genom meditationen så tränar jag mig att öppna min uppmärksamhet mot det som är här, men med kärleksfullhet, medkänslan, acceptans, tålamod, nyfikenhet, icke-dömande — utan att klänga i något, utan att stöta bort något. Med en icke-värderande, nyfiken uppmärksamhet så kan jag kringgå hur vi människor är evolutionärt programmerade, nämligen att fokusera på det hotfulla och obehagliga. I forskningen kring hur hjärnan fungerar så kallas detta negativity bias. Vi människor har en tendens till att lättare lägga märke till det som kan vara farligt, sådant vi bör undvika. Det har varit hjälpsamt för att vi som art ska överleva, men kanske inte för att göra oss lyckligare? I mitt vardagliga liv så är det ganska få saker som är direkt livsfarliga, men ändå reagerar hjärnan och kroppens stressystem på samma sätt, med mycket fokus på det som skulle kunna vara farligt. Kanske är detta en anledning till att vi så lätt fokuserar på det vi inte har, istället för att se vad vi faktiskt har i just det här ögonblicket? I mitt liv har det funnits människor som lärt mig det olyckliga i att alltid se det jag inte har och glädjen i att se det jag faktiskt har. En person har en tendens att vid alla möten lyfta det som är fel just nu, det hon inte kan göra, det hon inte har. Barnen som hon inte träffat på si och så länge, vädret som alltid är för kallt, för varmt, för torrt eller för blött, att någon inte hört av sig, eller att maten saknade någon krydda. En helt annan person är min mamma.Hon som alltid ser skönheten i vädrets växlingar, hon som är så glad för att hon träffade någon eller att den där vännen hörde av sig, hon som är så lycklig för att hon åtminstone bor på världens finaste plats. I min barndom och hela vägen upp i vuxen ålder så sa hon varje gång vi körde en vägsträcka som gick från mitt barndomshem: -Oh, så grant här e! Tänk så lyckliga vi är som får bo på den här fina platsen! Jag är djupt tacksam över arvet från min mor. Och att jag har hittat verktyg att fortsätta att odla den attityden till livet. Benediktiermunken David Steindl-Rast brukar säga: ”Det är inte lycka som leder till tacksamhet, det är tacksamhet som leder till lycka.” Gratitude When I wake up this morning, I smile 24 brand new hours lie ahead of me I promise to live fully in every moment And see all beings with the eyes of compassion -Thich Nhat Hanh Every morning I wake up I remind myself of this gatha, this Buddhist verse, to connect to an attitude of gratitude and presence. To really be completely and fully present in what is happening in body and mind, in the room, in the relationships in my life and in the world. And right now In this warm bed, the sleepy heaviness of the body, the blurriness of the eyes, the lingering veil of dreams over slow thoughts happening in the mind. When the presence is so anchored in the very naked immediacy and nothing is clung to or resisted, but the world in this very eternal moment is allowed to just happen, I am filled with deep gratitude. Gratitude that this thing we call the world is actually happening right now, right here. Gratitude that the experience of this happening is experienced. Gratitude that I now happen in a body that is in constant change and that is stiff down there in the lower back, that feels the taste of the night in the mouth and the slightly stinging sensation in the eyes that are getting used to the morning light. Gratitude that I can experience the body through this fragile and perishable body. At least right now. At least this way. At least. And what really lies beyond the here and now? My experience is that my ability to feel gratitude, to easily find joy in a world that is also filled with suffering, pain and loss, increases the more present I am. That ability increases when I regularly practice and cultivate this ability for presence. This practice of bearing witness to the world's joy and suffering. It is more than a way of looking at the world, it becomes a practice because this witnessing is done in a special way. Through meditation, I train myself to open my attention to what is here, but with loving-kindness, compassion, acceptance, patience, curiosity, non-judgment — without clinging to anything, without pushing anything away. With non-evaluative, curious attention, I can bypass how we humans are evolutionarily programmed, namely to focus on the threatening and unpleasant. In research into how the brain works, this is called negativity bias. We humans have a tendency to more easily notice things that can be dangerous, things we should avoid. It has been helpful for us as a species to survive, but perhaps not for making us happier? In my everyday life, there are quite a few things that are directly life-threatening, but still the brain and the body's stress system react in the same way, with a lot of focus on what could be dangerous. Maybe this is one reason why we so easily focus on what we don't have, instead of seeing what we actually have in this very moment? In my life there have been people who taught me the unhappiness of always seeing what I don't have and the joy of seeing what I actually have. A person has a tendency to highlight at all meetings what is wrong at the moment, what she cannot do, what she does not have. The children she hasn't met for so long, the weather that's always too cold, too hot, too dry or too wet, that someone hasn't heard from them, or that the food lacks any seasoning. A completely different person is my mother. She who always sees the beauty in the changes in the weather, she who is so happy because she met someone or that friend contacted her, she who is so happy because at least she lives in the most beautiful place in the world . In my childhood and all the way into adulthood, she said every time we drove a stretch of road that went from my childhood home: -Oh, so beautiful it is here! Think how lucky we are to live in this beautiful place! I am deeply grateful for the legacy from my mother. And that I have found tools to continue cultivating that attitude to life. Benedictine monk David Steindl-Rast used to say: "It is not happiness that leads to gratitude, it is gratitude that leads to happiness."

  • Förtröstan

    av Pake Daigen Hall (in English below) Jag har en stark förtröstan till att ett liv och en värld av frid och frihet är möjlig. Detta trots att mitt liv ser ut som andras liv, detta trots att jag möter samma värld som alla andra. Mitt liv är som liv är. Räkningarna är alltför ofta för många och för höga, arbetslivet kräver ibland för mycket, relationer till nära och kära är invecklade och komplexa. Kroppen min blir äldre och fungerar inte riktigt på samma sätt som den en gång gjorde, den där smärtan i ryggen som varit en följeslagare i många år, dom där kilona övervikt som så lätt smyger sig på och gör att byxorna inte sitter som dom en gång gjorde, en och annan sjukdom kommer och går. Och jag ser och möter också en värld där krigen krigas, flyktingar flyr, klasskillnaderna ökar, trakasserier och våld i på gator och torg, i hem och skola fortsätter att hända. Och ändå. Ändå har jag en stark förtröstan till att en annan värld är möjlig. Ändå har jag en stark förtröstan till att ett annat sätt att uppleva livet är möjligt. En anledning till att detta hopp är starkt i mig är att jag som alla andra också erfarit livet och världen som fridfull. Jag har gått i skogarna och upplevt naturens ljud och dofter och markens mjukhet under fötterna skänka frid i kropp och sinne. Jag har haft tillräckligt på kontot ibland för att inte behöva tänka på hur maten ska komma på bordet. Jag känner kärlek och får kärlek från familj och vänner. Jag känner ofta en stor tacksamhet över att den här kroppen låter mig uppleva världen och att den fortfarande kan göra så mycket, trots allt jag utsatt den för genom livet. Och jag ser också en värld där människor och länder oftast klarar av att mötas fredligt trots olika intressen, där människor hjälper människor i nöd och en värld där vi oftast går säkra och trygga. Men det som verkligen ger förtröstan är från att gå Buddhas väg och erfara att Buddhas lära faktiskt bär en sanning, oavsett omständigheter. I Gautama Buddhas första undervisning lärde han oss om de fyra ädla sanningarna. Den första ädla sanningen är att livet som vi upplever det är lidande. Den andra ädla sanningen är det vårt begär, eller törst efter existens, icke-existens och njutning, som kommer ur våra vanföreställningar, som är orsaken till detta lidande. Den tredje ädla sanningen är att det finns en väg ut ur lidande. Den fjärde ädla sanningen är att Buddhas åttafaldiga väg är det som leder oss till ett utslocknande av våra begär, till insikt och ut ur upplevelsen av livet som lidande. När jag går denna åttafaldiga väg, när jag förstår Buddhas lära, har en balanserad intention i livet, när mitt tal är balanserat, när jag handlar på ett balanserat sätt, mitt arbete i världen gör gott, när min ansträngning är balanserad och riktad mot goda sinnestillstånd, när jag är medvetet närvarande ögonblick för ögonblick och när jag är utövar koncentration och meditation, när jag är ett med detta - då erfar jag hur stillheten och friden är allestädes närvarande, hur törsten släcks och att denna fridfullhet också har en möjlighet att sträcka sig ut och genomsyra hela vår värld. Trust I have a strong belief that a life and a world of peace and freedom is possible. This despite the fact that my life looks like other people's lives, this despite the fact that I face the same world as everyone else. My life is what life is. The bills are too often too many and too high, work life sometimes demands too much, relationships with loved ones are complicated and complex. My body is getting older and doesn't quite work the same way it once did, that pain in my back that has been a companion for many years, those kilos of excess weight that creep up so easily and make the pants not fit like they once did did, the occasional illness comes and goes. And I also see and encounter a world where wars are fought, refugees flee, class differences increase, harassment and violence in the streets and squares, in homes and schools continue to happen. And yet. Nevertheless, I have a strong belief that another world is possible. Nevertheless, I have a strong belief that another way of experiencing life is possible. One reason why this hope is strong in me is that I, like everyone else, have also experienced life and the world as peaceful. I have walked in the forests and experienced the sounds and smells of nature and the softness of the ground under my feet giving peace in body and mind. I've had enough in the account sometimes to not have to think about how the food is going to get to the table. I feel love and receive love from family and friends. I often feel great gratitude that this body allows me to experience the world and that it can still do so much, despite everything I put it through in life. And I also see a world where people and countries usually manage to meet peacefully despite different interests, where people help people in need and a world where we usually walk safe and secure. But what really gives the confidence is from walking the Buddha's path and experiencing that the Buddha's teachings actually carry a truth, regardless of the circumstances. In Gautama Buddha's first teaching, he taught us about the Four Noble Truths. The first noble truth is that life as we experience it is suffering. The second noble truth is that our desire, or thirst for existence, non-existence and pleasure, which comes from our delusions, is the cause of this suffering. The third noble truth is that there is a way out of suffering. The Fourth Noble Truth is that the Buddha's Eightfold Path is what leads us to an extinction of our desires, to insight, and out of the experience of life as suffering. When I walk this eightfold path, when I understand the Buddha's teachings, have a balanced intention in life, when my speech is balanced, when I act in a balanced way, my work in the world does good, when my effort is balanced and directed towards good state of mind, when I am consciously present moment by moment and when I am practicing concentration and meditation, when I am one with this - then I experience how stillness and peace are omnipresent, how thirst is quenched and that this peacefulness also has an opportunity to stretch emerge and permeate our entire world.

bottom of page